sekbrand

Idag hade jag fys-test hos brandkåren. Ringde kvar över åtta imorse och frågade om jag kunde göra detta på måndag. Men då reser jag till mamma, så dom tyckte att det skulle passa bra idag. Alltså blev det klockan 15. Var så äckligt nervös hela dagen att jag inte kunde äta och när jag väl tryckte i mig lite mat så kom det upp lika fort igen. Kallsvettig och inte kallsvettig utan bara väldigt varm om vartannat.
Väl på plats var jag så nervös att jag höll på att svimma. Och då överdriver jag inte. Det svartnade för ögonen på mig och pulsmätaren visade 145 INNAN jag ens klivit upp på bandet! (Testet gick till som så: 8 graders lutning på rullbandet, hastighet 5,6 km/h, 26 kg på ryggen, 6 min och inte överstiga MAXpulsen)

Väl igång kändes det bra till en början, men sen gick det käpprent åt helvete då jag började titta på tid och puls. Tiden gick så otroligt långsamt och pulsen var uppe i 190 under ett tillfälle. Min maxpuls låg på 199, så det fick jag inte överstiga så när jag såg 190 blev jag ännu mer nervös och tappade koncentrationen. Vet inte om pulsen steg då, men svartnade för ögonen och jag bad om att få avbryta. Det hade då gått 4 minuter ungefär.

Var så oerhört besviken efteråt. Höll tillbaka tårarna när jag pratade med mannen som utfört testet med mig, men under promenaden hem kom dom. Och det var inte några heller. Tror jag skulle ha kunnat fylla hela Östersjön om den hade torkat ut.

Dock sa brandmannen att det bara var nerverna som gjorde att jag inte kunde slutföra testet! Hade jag inte haft så hög puls från början och varit knäsvag liksom så hade jag klarat det. Han gav mig en ny tid (11/11) och sa åt mig att öva på andningen till dess. En otroligt snäll man som gav mig lite självförtroende tillbaka! Han sa att till och med brandmän som varit i tjänst i 15 år är extremt nervösa inför testet och misslyckas i många fall (testet görs årligen). Vet dock inte om jag kommer klara nästa test heller. Tror inte jag kommer kunna lugna mina nerver då heller. Vet att jag kommer få kommentarer på att inställningen är det viktigaste och att man då ska tänka att man klarar det. Men viljan och inställningen finns där. Jag lovar er. Men gäller att vara lite realistisk med och inte lura mig själv för mycket för att sedan bli ännu mer besviken nästa gång. Hoppas det går vägen, men vi får se. JAG HAR I VARJE FALL TAGIT STEGET OCH PROVAT! Sen är jag inte den som är den. Misslyckas jag även nästa gång så ger jag det ett år och söker igen. Har i så fall ännu mer erfarenhet av testet och hunnit träna på rätt sätt inför det.

Från det ena till det andra. Nu på söndag fyller Mr J hela 27 (gubb-varning gentemot mina 21. Haha) sen på måndag åker jag till mamma och stannar till den 4:e. (Bestämma dejt Thomas!) Och idag har vi gjort en preliminär bokning till Ghambia 23 november :)

Så nu händer det lite grejor här framöver! Men nu är det dags för sängen. Skvätta lite tårar och gräma mig över att jag inte höll ut i 2 FJUTTIGA minuter till!! GODNATT!